Likgiltighet.

Vet inte ens varfor jag skriver har. Antagligen for att jag saknat tangentbordet under mina fingrar nar det gor som ondast - och ville foreviga mina ord. Inte for att nagon laser har anda, men det ar val kanske lite det som ar poangen. Jag skriver anda aldrig dagbok annat an i terapeutiskt syfte.

Jag har natt en av de dar punkterna i mitt liv som jag formodligen alltid kommer minnas, hur senil jag an blir. Jag ar likgiltig. Har dumpat. Skurit bort det som gjort ont, kanske hjalp nagon annan pa kopet. Kanske fler. Jag vet inte riktigt hur det hande, men jag vet att det skedde pa ratt tidpunkt, pa ratt plats. Jag hade precis kommit hem fran Omdurman, blivit friad till av en hel slakt, och satt mig ner i soffan for att se pa nagot hjarndott program pa arabiska nar jag bara visste att "nu ar det dags". Den senaste manaden har det varit nast intill omojligt att ens ringa hem till Sverige, men just dar och da fungerade det, och nej, jag tror inte att det var en slump. Det var meningen att jag skulle ringa just da och det var meningen att han skulle svara.

Han var hos Martin sa han. Tankte forst att jag kanske borde ringa tillbaks, nar han var ensam igen, for jag visste att han skulle bli ledsen. Men hade jag inte sagt det da sa hade det formodligen aldrig blivit av. Jag var tvungen och med ett iskallt lugn lade jag fram orden sa klumpigt det bara gick. Visste att jag var tvungen att vara tydlig sa att han skulle forsta att hoppet var slut, men antagligen lat det precis sa klumpigt och forvirrat som det kandes.

"Jag vill inte heller dra ut pa det mia."
"Men det behover du inte heller. Det finns inget att dra ut pa langre."
"Va? Vad menar du? Mia, jag vet att det borjar bli for sent..."
"Nej. Det ar for sent."

Och det var ungefar allt vi fick sagt. Han sa att han alskar mig. Jag vet att han gor det, men vad fan hjalper det? Och inte for att jag faktiskt orkar bry mig langre. Karleken har visat sig vardelos. Den har inte lett nagonstans. Trodde att sa mycket skulle vara vart att ga igenom for just karleken, men icke. Onskar allt ogjort. Eller inte. Jag har lart mig en hel del. Om mig sjalv mest, och om manniskor i allmanhet. Har lart mig viktiga saker om livet - klische - och jag fick ju anda tummen ur och blev vego. Men var det vart det? Var det vart alla tarar, all angest, alla piller, alla forbrukade rakblad, desinfektionsmedel och forband? Var det vart att vara sahar nara att hoppa framfor taget? Var han vard att riskera mitt liv for? Ar nagon det? Jag hoppas fortfarande, men inte sa mycket.

Nagon annan har sagt att han alskar mig. Inte for att jag tror att han verkligen menar alskar som i alskar, men det kandes anda bra. Jag sa inget tillbaks, for jag ar mest likgiltig infor allt, men han fick stanna i min sang over natten och det var skont att kanna varmen fran nagon som tycker om en.

Allt kanns lite mysko, lite fel men mest ratt. Kanns skumt att inte ha kontakt, kanske aldrig nagonsin igen, med den jag planerade att bli gravid med. Det kanns skumt att ha gatt ifran att alska sa intensivt - och hata - till att inte kanna nagot alls. Och jag kanner igen kanslan. Mamma ar pillermissbrukare och alkoholist, har forsokt ta livet av sig 8 ganger, och varje gang nar hon har suttit framfor mig och gratit och tyckt synd om sig sjalv kande jag ingenting. Verkligen ingenting, forutom en fet mur fran mina kanslor. Jag ar likgiltig infor smarta och tarar, sjalvomkande och vackra ord.

Nu ljog jag. Jag ar inte likgiltig. Jag bryr mig om honom. Alskar honom formodligen fortfarande, aven om den dar muren antagligen kommer halla mig borta fran den kanslan for resten av mitt liv. Jag vill att han ska ma bra, men mest av allt vill jag att manniskor ska slippa ha ont bara for att de rakar bry sig om honom, alska honom och befinna sig i hans narhet. Jag vill inte att fler manniskor ska ha ont. Jag onskar till och med att han blir kar i Felicia, alskar henne och aldrig gor henne illa. Jag onskar verkligen det.

Jag ar likgiltig, kanner inget aven om mitt fornuft sager mig att jag borde. Jag borde lyssna pa psykdoktorn och slappa uuuut min smarta. Grat for guds skull! Men muren star kvar, som jag vet att den kommer fortsatta gora. Jag har upplevt det har innan, vet hur jag fungerar. Vet hur han fungerar.

Och nu ska jag hem till ett tomt hus med risk for inbrott igen. Jag ar ensam, men foredrar att vara ensam hundratals mil ifran allt, an att vara ensam i narheten av honom.

Kommer ljuset nu?

Nej jag tanker inte skriva en massa sliskiga detaljer som en respons pa det jag nyss laste. Jag ska halla mig till saken. Det var ett tag sedan jag skrev har, ingen laser anda, men det ar kanske det som drog mig hit idag. Jag vill skriva dagbok, for det hjalper mig att fa perspektiv pa saker. Jag vet inte om det ar mojligt att fa mer perspektiv an vad jag redan har nu, men det kan ju i alla fall vara vart ett forsok: Satansjavlafanfittahelveteskuuuuuuuuk! Men jag ar lite glad anda. Jag funderar pa varfor.

Kanske helt enkelt for att jag fatt min mens, eller for att det verkar ordna upp sig med mitt visum och att jag darfor inte sakert maste aka hem till Skene i nasta vecka. Eller kanske beror det pa att jag har losgjort mig fran ett obstakel som bara gjorde ont, och skulle fortsatta gora ont. Och ja, det gor ont, aven nu, men jag tror det var vart det. En dag till i trasket och mina varande infektioner orsakade av myggbett och blodiglar hade spruckit. En minut till med hoppet uppe och jag hade sprangts i bitar vid nasta tvivel. Jag har inga tvivel mer. Jag vet vad jag kanner, jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ville. Han visste inte. Malesh.

Du kan leta efter dina drommar. De ar inget mer. Jag fanns framfor dig. Pa riktigt. Jag hade lamnat fakking Afrika for din skull. Men nu kan du koncentrera dig pa att lara kanna din nya sojabona (hon haller pa att bli kar i dig, jag lovar, men du kommer inte bli lycklig).

Och nu ska jag sluta. For det ar ingen mening med att lasa mer. Inget kommer bli battre. Alla har sin chans. Han hade sin. Nu har jag min.

Nu kommer mörkret.

Nu kommer mörkret
Din vän orkar inte mer
Håll hårt om henne när hon slår
Efter skuggor som ingen annan ser
Det är mörkret som får träden att vaja
Hennes naglar att riva dig
Hon tänker på tåget
Hennes ben viker sig

Nu stänger hon ögonen
Och smeker sin handled
Hon önskar sig godis
Och något vasst att skära sig med
Utanför gnisslar ett godståg
Hon tänker tankar man inte får
Hon kysser dig på pannan
Och reser sig upp och går

Feber.

Vaken sömn, död men lever
Yrar i en sällsynt feber
Skadar, tänker, värker, svider
Saknaden gör ont
Jag lider

Någon tänker på mig.

Han sa: Jag tänker faktiskt mycket på dig. Ville bara att du skulle veta det.

Moralmaskineriet.

Du vill ha mig röd
Av våldsam kamp och med blodstänk på kinden
En rebell mot normer och tradition
Med blek hy och fransiga sjalar
Upprorisk och fin
Kanske som någon du kände en gång
Tillsammans ska vi göra revolution
Och kanske kommer någon annan flicka vara med också
Fram med yxor och bågar!
Hugg huvudet av alla idioter och dårar
Av de som inte vet bättre
Tappa dem på blod
Alla dem
Som inte är som du

Protestera! Revoltera! Agera!
Sug livet ur dig själv
Glöm att leva, glöm det gamla, glöm allt fint
Vi är maskiner som kämpar mot det onda
Maler, gnager, gräver
Vorwarts marsch! Feur!

Kortslutning

Du glömde ditt liv
I moralmaskineriet
Du glömmer väl inte mig
Med fransig sjal och luktandes av svett
Med blodstänk på kinden
Och yxan i hand släpandes i marken
Rykande, pyrande, frätande
Och med stanken av förlust

Djävulska normer och ord som spränger.

Jag vill inte ha något vardagsförhållande. Jag vill ha något mer. Jag är också ganska säker på att jag har något mer, något så mycket vackrare och verkligare - och något som just nu också är väldigt mycket svårare.

Normerna säger att otrohet är något skamligt och fult och mina känslor säger mig samma sak, men jag vet också att det inte borde vara så. Mina känslor för honom blir inte svagare för att jag har sex med någon annan och detsamma gäller honom, därför är inte känslan rationell och borde inte vara något vi ska underkuva oss utan försöka bekämpa med alla medel vi har.

För vad är normer? Något gammalt kristet påfund för att kontrollera människor och något som inte borde finnas år 2004. Människor måste leva sina liv fria från normer för att kunna bli uppriktigt lyckliga och det är synd att det inte är fler som har förstått det. Men ibland hjälper det inte ens att ha förstått. Jag vet det. Allt är så djupt inpräntat att känslorna i vissa situationer blir för starka för att kunna uthärda. Jag kan uthärda. Gudarna vet att jag kan uthärda.

"Älskar du mig?" frågade han och jag nickade. Tystnad.

"Jag kommer inte fråga dig samma sak." sa jag.

"Nej, för du är ond" sa han och log. Jag väntade under tystnad en stund.

"Ska du duscha så går jag och lagar mat?" frågade jag och var på väg att resa mig upp ur sängen när han tog tag i min arm.

"Jag älskar dig" sa han.

Först då förstod jag att det verkligen var allvar. Verkligen, verkligen. Och han förstod det nog i samma ögonblick som han sa det och helt plötsligt hade vårt förhållande förvandlats från ett till ett helt annat. Min lycka i den stunden går inte att förklara i ord. Att höra honom säga det och att se honom säga det var helt enkelt oslagbart, för jag visste vad det innebar. Det är så uppriktigt och så verkligt att jag är helt uppfylld av det. Det känns som att jag har kärleken i dess renaste form i mina händer och att jag kan göra vad som helst. Allt är möjligt och det finns inte längre några gränser. Jag bara ler. Det här är början på något stort.