Likgiltighet.
Vet inte ens varfor jag skriver har. Antagligen for att jag saknat tangentbordet under mina fingrar nar det gor som ondast - och ville foreviga mina ord. Inte for att nagon laser har anda, men det ar val kanske lite det som ar poangen. Jag skriver anda aldrig dagbok annat an i terapeutiskt syfte.
Jag har natt en av de dar punkterna i mitt liv som jag formodligen alltid kommer minnas, hur senil jag an blir. Jag ar likgiltig. Har dumpat. Skurit bort det som gjort ont, kanske hjalp nagon annan pa kopet. Kanske fler. Jag vet inte riktigt hur det hande, men jag vet att det skedde pa ratt tidpunkt, pa ratt plats. Jag hade precis kommit hem fran Omdurman, blivit friad till av en hel slakt, och satt mig ner i soffan for att se pa nagot hjarndott program pa arabiska nar jag bara visste att "nu ar det dags". Den senaste manaden har det varit nast intill omojligt att ens ringa hem till Sverige, men just dar och da fungerade det, och nej, jag tror inte att det var en slump. Det var meningen att jag skulle ringa just da och det var meningen att han skulle svara.
Han var hos Martin sa han. Tankte forst att jag kanske borde ringa tillbaks, nar han var ensam igen, for jag visste att han skulle bli ledsen. Men hade jag inte sagt det da sa hade det formodligen aldrig blivit av. Jag var tvungen och med ett iskallt lugn lade jag fram orden sa klumpigt det bara gick. Visste att jag var tvungen att vara tydlig sa att han skulle forsta att hoppet var slut, men antagligen lat det precis sa klumpigt och forvirrat som det kandes.
"Jag vill inte heller dra ut pa det mia."
"Men det behover du inte heller. Det finns inget att dra ut pa langre."
"Va? Vad menar du? Mia, jag vet att det borjar bli for sent..."
"Nej. Det ar for sent."
Och det var ungefar allt vi fick sagt. Han sa att han alskar mig. Jag vet att han gor det, men vad fan hjalper det? Och inte for att jag faktiskt orkar bry mig langre. Karleken har visat sig vardelos. Den har inte lett nagonstans. Trodde att sa mycket skulle vara vart att ga igenom for just karleken, men icke. Onskar allt ogjort. Eller inte. Jag har lart mig en hel del. Om mig sjalv mest, och om manniskor i allmanhet. Har lart mig viktiga saker om livet - klische - och jag fick ju anda tummen ur och blev vego. Men var det vart det? Var det vart alla tarar, all angest, alla piller, alla forbrukade rakblad, desinfektionsmedel och forband? Var det vart att vara sahar nara att hoppa framfor taget? Var han vard att riskera mitt liv for? Ar nagon det? Jag hoppas fortfarande, men inte sa mycket.
Nagon annan har sagt att han alskar mig. Inte for att jag tror att han verkligen menar alskar som i alskar, men det kandes anda bra. Jag sa inget tillbaks, for jag ar mest likgiltig infor allt, men han fick stanna i min sang over natten och det var skont att kanna varmen fran nagon som tycker om en.
Allt kanns lite mysko, lite fel men mest ratt. Kanns skumt att inte ha kontakt, kanske aldrig nagonsin igen, med den jag planerade att bli gravid med. Det kanns skumt att ha gatt ifran att alska sa intensivt - och hata - till att inte kanna nagot alls. Och jag kanner igen kanslan. Mamma ar pillermissbrukare och alkoholist, har forsokt ta livet av sig 8 ganger, och varje gang nar hon har suttit framfor mig och gratit och tyckt synd om sig sjalv kande jag ingenting. Verkligen ingenting, forutom en fet mur fran mina kanslor. Jag ar likgiltig infor smarta och tarar, sjalvomkande och vackra ord.
Nu ljog jag. Jag ar inte likgiltig. Jag bryr mig om honom. Alskar honom formodligen fortfarande, aven om den dar muren antagligen kommer halla mig borta fran den kanslan for resten av mitt liv. Jag vill att han ska ma bra, men mest av allt vill jag att manniskor ska slippa ha ont bara for att de rakar bry sig om honom, alska honom och befinna sig i hans narhet. Jag vill inte att fler manniskor ska ha ont. Jag onskar till och med att han blir kar i Felicia, alskar henne och aldrig gor henne illa. Jag onskar verkligen det.
Jag ar likgiltig, kanner inget aven om mitt fornuft sager mig att jag borde. Jag borde lyssna pa psykdoktorn och slappa uuuut min smarta. Grat for guds skull! Men muren star kvar, som jag vet att den kommer fortsatta gora. Jag har upplevt det har innan, vet hur jag fungerar. Vet hur han fungerar.
Och nu ska jag hem till ett tomt hus med risk for inbrott igen. Jag ar ensam, men foredrar att vara ensam hundratals mil ifran allt, an att vara ensam i narheten av honom.